martinfranakarp

Jag ska berätta om min förra klass där det var mycket grupperingar och stängda grupper. Vi hade gått tilsammans i nio år så grupperna var väldigt stängda. Det fanns vissa osynliga regler som sa att alla inte kunde vara med alla. Vissa personer var kompisar och andra inte och så var det. Inget kunde ändra på det. Detta gjorde det svårt för nya elever att komma in i klassen. Så en dag kom det en ny tjej till klassen som var annorlunda, skiljde sig på ett sätt från alla andra, hon var mörkhyad. En sak som inte egentligen ska spela någon roll bettyde så otroligt mycket helt plötsligt för det första var hon ny och  för det andra så var hon mörkhyad. En sida som jag aldrig hade sett hos mina gamla klasskamrater blev synlig, och man blev fientlig vände sig inåt, isolerade sig i grupperna och tittade med förakt ut på den ensamma som lämnats utanför. Efter en tid gav hon upp, den ensamma. Hon blev nertryckt och fick ingen hjälp med att resa sig. Resten av klassen vande sig med att det var okej att trycka ner henne. Vissa tyckte det var kul, man kan anta att vissa njöt av sitt maktutövande. Efter ett tag gav hon upp bytade skola och flyttade ifrån vår by. När jag tänker så här i efterhand känns det bara så otroligt dumt, idiotiskt, barnsligt. Detta hände i nian och vi betedde oss långt ifrån som 15-åringar. Jag känner att jag själv kunde gjort något,agerat mot denna mobbning på något sätt men jag gjorde inget. Tänkte inte ens på det under tiden då det hände. Själv var jag så isolerad i min egen grupp att jag inte tänkte i dom banorna, förräns det var försent. Nu undrar jag ibland hur hon mådde och jag har dåligt samvete över det även fast jag inte var den mest aktiva i mobbningen hade jag ändå ett ansvar, som jag bröt. Idag hoppas jag att hon mår bättre och om jag skulle träffa henne idag så skulle jag be om ursäkt.